Det ogripbara

Det var en vårdag 2010. Jag satt i en läsesal intill universitets bibliotek. Vi var sex personer där inne, försjunkna i långa gråa texter. Tystnaden var så kompakt att det inte gick att avgöra huruvida det var rummet eller öronen som var förseglade mot omvärldens oljud. Då knäppte det till från dörrlåset och en person klev in. Bara det inte är någon som hostar eller skriver hårt på sin dator, tänkte jag utan att lyfta blicken. BANG! En hög smäll från bortre delen av bänken fick mig att rycka till. Det var min vän O som utan pardon slängt ner sin tygpåse fullpackad med tunga böcker på bordet. Han log och tittade uppfordrande ut mot den varma vårdagen.

– Nu får det vara nog med det här va?

Han såg på mig med en blick som sade att om vi bara gick ut därifrån kunde vi få allt.

Ett halvår efter att O drämt påsen i bordet och lockat mig ut till våren och uteserveringarna, satt jag och en vän i en bil. Snöflingorna virvlar mot vindrutan. Vi lyssnade på en Håkan Hellström-låt som O så många gånger dansat och sjungit till. För första gången skulle vi träffa hans familj. Samtidigt skulle vi ta farväl. Ett sista farväl.

Det var ofattbart. Alla våra minnen talade ju enbart om motsatsen, om livet. Vi mindes hur han kunde gå upp i saker, hur han kunde engagera sig i människor han aldrig träffat tidigare. Aldrig var det kvällens sista dans, på sin höjd den näst sista. Han gick in för det han företog sig med hela sitt väsen. Det var som att han inte fick nog, ville komma än närmare. Men nu hade han vänt sig bort från allt, han hade tagit sitt liv.

Anledningen att jag tänker mig tillbaka till dessa dagar är att jag blivit påmind. Det är i Kristian Gidlunds texter som jag hittar tillbaka till O.

För två dagar sedan drog Gidlund sitt sista andetag. För sista gången kände han beröring från en annan människa. Men länge än kommer han att beröra oss. Efter sig lämnar han texter som hyllar närvaron. En uppmaning att ta i saker, att känna dem. Såväl människor och natur som liv och död.

Hans ord om döden faller ner likt en tung duns i en tyst läsesal. Den 18e juni skriver han i sin blogg i kroppen min: ”Jag vill gå en kolsvart, snötyst vintermorgon, med armarna tätt mot kroppen, huvudet böjt mot jackans krage, tänkandes att det är alldeles för kallt, alldeles för tidigt. Men så skulle jag inse att det i sig var en alldeles underbar upplevelse. Underbar känsla.”

Det är inte lätt att tala om döden. Än svårare är det att skriva om den. Förvisso skildras livets slut ofta i litteraturen, men att direkt och avskalat skriva om den på det sätt Kristian har gjort, är mer sällsynt. Det enda jämförbara jag kan finna i mitt eget minne är Thomas Anderbergs avskedstext Allt det vi inte blir (DN, 2013-03-29) som han skrev några dagar före sin egen bortgång i cancer.

Anderbergs hade en tumör i hjärnan som angrep språkcentrum. Han grep allt mer efter den värld han succesivt förlorade. ”Jag skriver för att hålla mig själv vid liv, skriva in mig i världen, krama tag om den. Stavelse för stavelse, mening för mening.” Det är inte språkets innehåll han förlorar, utan språket som form, som material. Jag jämför texten med Gidlunds blogg. Tycker mig se en klarhet och gemenskap. Båda tycks relatera allt starkare till det enkla och basala – själva beståndsdelarna – ju närmare döden de skriver. En vilja och längtan att borra fingrarna än djupare in i den här världen. Att verkligen finnas.

I Ett år av magiskt tänkande skriver Joan Didion med ögonen vidöppna mot döden. Hon skriver om tiden runt hennes makes plötsliga bortgång. Även hon riktar in sig på det enkla, nära och ofta materiella. Flera månader efter sin mans bortgång klarar hon fortfarande inte att lämna bort de kläder hon tror att han kan komma behöva. Hon beskriver sin kropps reaktioner: uppehåll i andning, oförmåga att äta och kraftigt nedsatt kognitiv förmåga. Det är som att hennes kropp vägrar ge upp letandet efter det hon förlorat.

I dessa texter där författarna nästan maniskt griper efter livet, känner jag hela tiden Os närvaro. I detta hyllande av livets enkelheter ser jag hans leende. Ändå valde O att inte längre leva. Eller gjorde han det? Kanske var det även för honom sjukdomen, den psykiska, som tvingade honom bort. Kanske var det närheten till slutet som fick honom att komma allt så nära.

Men en sak är jag säker på och det är att O liksom Anderberg och Gidlund älskade tillvaron. Närvaron. En gammal sliten fras, första gången nedtecknad 100 f.kr av Publilius Syrus, lyder: ”Inför döden är vi alla lika”. Plötsligt tål den att läsas igen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>