Den banala arbetslösheten

Sök bland 33 151 lediga jobb, står det stort högst upp på skärmen. Klickar jag på Östergötland finns 694 kvar. Norrköping: 211. Utmed högermarginalen ligger det kategorier: bilskrot, kriminalvård, frisörsalong, försäljare. ”Drivs du av att arbeta i högt tempo, tillsammans med andra i ett utåtriktat och stimulerande arbete, för att uppnå uppsatta försäljningsmål?” En impuls att slå tangentbordet genom den på ergonomisk höjd placerade datorskärmen hålls tillbaka av en än starkare impuls: att gäspa.

Jag sitter på arbetsförmedlingen vid ett bord med fyra datorer. Bredvid står ytterligare tre bord, alla med en blankpolerad yta i ljust trä och fyra datorer placerade med jämna mellanrum.

Trettiotre. Trettiotre. Trettiotre!

Stavelserna uttalas med pedagogisk tydlighet av en handläggare som går i en cirkel runt några bord i mitten av lokalen. Hennes ögon letar efter någon. I handen håller hon ett papper som hon då och då sneglar mot som om det innehöll ett signalement. När hon inser att hon inte kommer finna ”trettiotre” pustar hon och går tillbaka till nummertavlan och trycker på en röd plastknapp.

Trettiofyra. Trettiiiofyyyra.

Vid sidan om mig sitter Bengt. Han är 62 år och har jobbat som truckförare och svetsare. När firman han arbetat på i över trettio år lades ner förra året blev han för första gången i sitt liv arbetslös. Han ser hopplöst på mig med sina blanka ögon.

– Jag har varit här tre gånger i år. Visst är de trevliga, men man får ju bara lyssna till massor av strunt. Samma information varje gång, någon kurs om hur man söker arbete och sen några informationsblad. Men de har ingen förmåga att ta tillvara på människors erfarenheter.

Han tar upp ett pappersark där han listat sina kvalifikationer. Förutom en formell examen i svetsteknik har han bland annat arbetat som ungdomsledare och arbetat fackligt på heltid i tio år.

Trettionio. Trettioniiio.

Det är Bengts tur. Han går fram mot nummertavlan med långa bestämda kliv – steg han snart måste korta avsevärt för att hålla jämn takt med en leende tjänsteman. Tillsammans försvinner de in i en korridor.

Jag sitter kvar och ser mig omkring. Lokalen är luftig och sparsmakat inredd. En krukväxt var tjugonde kvadratmeter och bilder på glada ansikten utmed väggarna. Ändå känns det grått och syrefattigt. Mumlet av hundra röster blir en vaggvisa i mitt huvud.

Vid ett högt bord mitt i salen står två kvinnor och pratar lågt. Det är Rania och Bouchra. Båda är i tjugofemårsåldern och känner varandra från en nybörjarkurs i svenska. Rania kom till Sverige från Syrien för ungefär ett år sedan.

– Jag skulle vilja jobba som vakt. Men först måste jag lära mig bättre svenska.

Bouchra flyttade från Marocko för drygt sex månader sedan. Hon vill helst hitta ett arbete som frisör, men skulle också kunna tänka sig att bli busschaufför. Än så länge har hon dock inte fått några arbetserbjudanden genom arbetsförmedlingen.

– Det är främst för svenskakursen som jag är här. Arbetsförmedlingen ordnar så att jag kan studera hos Lernia. Men Lernia är inte bra. Det är svårt att hänga med. Tempot är alldeles för högt.

Rania nickar instämmande men förklarar att de i alla fall brukar få bra service här. Deras handläggare är väldigt trevliga.

Fyrtiofem. Fyrtiofem.

På väggen hänger en stor affisch. ”Tre vägar till ditt nya arbete” står det över några vita leenden. Tre vägar. Ett arbete.

Framför affischen står en lång välbyggd man i trettioårsåldern. Han lutar sig på ena armbågen och ser ut att ha blicken fokuserad långt bortom lokalens väggar. Simon har arbetat som ordningsvakt i tre år, men har sedan några månader tillbaka varit utan anställning.

– Min far och syster bor i Syrien. Jag behöver arbete både för min egen och deras skull. Finns det jobb så jobbar jag.

Han har på egen hand finansierat en vidareutbildning som ordningsvakt samt inhandlat den utrustning som yrket kräver. Totalt har det kostat honom över tjugotusen kronor. Investeringar som arbetsförmedlingen inte velat bidra till.

– Jag förstår inte varför man inte låter folk göra någonting vettigt istället för att sitta hemma och få a-kassa. Det vore mycket bättre om nyanlända personer fick något konkret att göra, så att de kommer in i samhället. Istället sitter de här och letar efter jobb som inte finns.

I början av året gjorde Svenskt Näringsliv en undersökning som visade att en handledare på arbetsförmedlingen i genomsnitt förmedlar ett jobb per månad. I går var det partiledardebatt. Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven bråkade om hur man bäst skapar fler arbetstillfällen. Här bråkar ingen. Här ler man och intygar åter att man faktiskt vill ha ett arbete. Att man faktiskt försöker skaffa ett arbete.

Vid datorborden har en handläggare slagit sig ner på en kontorsstol. Hon rullar fram och tillbaka för att ge råd till dem som försöker mata in aktivitetsrapporter, kvalifikationer och CVn i systemet. På hennes rosa t-shirt står det ”C’est la vie” över bröstet med stora vita bokstäver.

– Så ja… jaha… nu har vi kommit in där ja… då har du nog tryckt fel någonstans. Nu ska vi se… Så ja! Nu kan du skriva in, med ny rad för varje restaurang som du sökt jobb på.

När hon stannar till mellan två bord och tittar ut i rummet passar jag på att fråga om hon har möjlighet ställa upp på en kort intervju. Hon ställer sig tveksam. Jag förklarar att jag bara vill fråga lite om hur hon upplever sitt arbete och dagarna på arbetsförmedlingen.

– Jag måste nog prata med chefen först. Vi hamnar ju i en del blåsväder ibland, så jag måste ändå kolla innan jag svarar på några frågor.

Jag sätter mig ner och väntar. Det går en kvart. Hon kommer inte tillbaka. Jag känner mig sömnig. Går till dryckesautomaten i hörnet, tar en pappmugg, tvekar mellan spakarna. Kolsyrat eller bara vanligt vatten.

Sextionio. Sextionio.

Efter en halvtimme ser jag den rosa t-shirten i bortre delen av lokalen. Jag går fram och frågar åter om hon har tid att svara på mina frågor.

– Jag pratade med en kollega. Hon tyckte också att jag definitivt måste tala med chefen först. Men chefen sitter i möte till klockan 18. Och vi stänger ju då. Kanske om du kommer tillbaka i morgon?

Huvudet värker och fötterna känns tunga. Runt mig går människor fram och tillbaka med röda mappar under armarna och nummerlappar i händerna. Det mumlas och hummas, knattrar och piper. När den automatiska dörren öppnas med en djup suck konstaterar jag att det sannerligen är ett tungt arbete att inte ha något arbete.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>