3 – Feminism och Islam i svensk media

 

Inledning

Under senare år har kommentarfält på svenska dagstidningars internetsidor översvämmats med hat och hot mot framförallt feminister och muslimer. Dessutom ställs dessa åskådningar ofta mot varandra i artiklar, debatter och kommentarsfält. Det antyds eller sägs rakt ut att islam är synonymt med förtryck av kvinnor och att feminister är fundamentalister som hatar män. Förenklat skulle man kunna säga att islam har kommit att ses som ett hot mot ”vår jämställdhet” och feminismen som ett hot mot ”vår natur”.

Hur kommer det sig att denna hotbild vuxit fram i nyhets- och sociala medier? Och hur kommer det sig att den så effektivt upprätthålls?

För att försöka besvara dessa frågor kommer jag först att analysera hur feminismen har behandlats i nyheter och debatter, med fokus på tiden runt bildandet av partiet Feministiskt initiativ. Därefter kommer jag att titta på hur svensk media skildrar islam och muslimer, följt av en kort analys av Sverigedemokraternas utveckling det senaste decenniet.

Eftersom kvinnors och muslimers intressen – eller påstådda intressen – ofta ställs mot varandra i medial rapportering och debatt, kommer jag att titta närmare på detta förhållande. Diskussionen kommer därefter att behandla konflikten som medial form: Vad är rapportering om en konflikt och vad ett aktivt skapande av konflikt?

 

 

1. Feministhatet i svensk media

Den 8 februari 2013 visade SVT:s Uppdrag Granskning ett avsnitt som handlade om näthatet mot kvinnor. Exempel på hot och trakasserier, riktade mot kvinnor inom media, kultur och politik, var mångtaliga och omfattande.

Hoten var i regel skrivna i brev eller kommentarsfält och innehöll detaljerade beskrivningar av det våld som dessa kvinnor skulle utsättas för på grund av vad de hade sagt eller skrivit.[1] (Meddelanden innehöll dessutom ofta rasistiska kommentarer.) De kvinnor som vittnade hade olika roller och framtoning i media, men de flesta var uttalade feminister eller hade på ett eller annat sätt kritiserat en patriarkal samhällsordning ­– ibland kanske blott genom sin mediala närvaro.

Men det är inte bara i kommentarsfält föraktet florerar. Skribenter och medieforskare som gått igenom debattartiklar, krönikor och nyhetsrapportering i Sveriges största dagstidningar, har funnit tydliga mönster i rapporteringen om feminismen, i synnerhet runt det politiska partiet Feministiskt initiativ, Fi. [2] Även om detta förakt är mer behärskat, är det ändå explicit. Ett exempel är Natalia Kazmierskas krönika om ett Fi-möte i Örebro. Hon skriver i Expressen den 12 september 2005:

Vi har sett dem förut: dessa småfeta brudar som ställer sig på scenen med rosa hår och trasiga nätstrumpbyxor och skriker fittan och visar fittan, och kallar det för popmusik. Jag har ärligt talat sett det så många gånger att jag börjat tvivla på att den undermåliga kvinnokampskulturen någonsin kommer återhämta sig. […] För tjejer, det är inte manshatet det är fel på. Utan era fruktansvärda frisyrer. Man kommer liksom aldrig störta patriarkatet med glada glittermunnar och grönsaks-teater.[3]

Det var under tiden efter Fi:s bildande verkligen inget ovanligt att det bakades in både kritik mot Fi-medlemmarnas intellekt, kroppar och sexualitet i politiska kommentarer.

Varför ses då en politiskt organiserad feminism som ett så stort hot? Hur kommer det sig att den väcker så starka känslor även hos etablerade skribenter och att Sveriges största dagstidningar tycker att det är värt att publicera olika typer av påhopp och nedsättande kommentarer?

En av de som på senare år drabbats av hot är journalisten, debattören och författaren Maria Sveland. Efter att hon tagit emot ett detaljerat dödshot[4], adresserat till hennes hem, skrev hon Hatet – en bok om antifeminism. I boken går hon igenom den kritik och de påhopp hon och andra feministiskt engagerade personer fått utstå. Hon finner en markant upptrappning av den aggressiva tonen mot Fi efter att SVT, i maj 2005, visat dokumentären Könskriget.[5]

I dokumentärfilmen granskades Riksorganisationen för Sveriges Kvinnojourer, Roks. Programmet ger en bild av paranoida feminister som ser i princip alla män som förövare och dessutom tror på stora satanistiska pedofilnätverk som våldtar och mördar barn och kvinnor. Enligt de personer från Roks som intervjuas i dokumentären har deras uttalanden blivit hårt redigerade och satta i en missvisande kontext. Granskningsnämnden finner i sin första granskning flera tveksamheter i programmets framställning av Roks och dess medlemmar, men anser sig inte ha tillräcklig grund för att fälla Könskriget på någon punkt.[6] Efter överklagan finner dock Granskningsnämnden att dokumentären varken uppfyller kraven för saklighet eller opartiskhet.[7] Men när detta beslut fattas den 22 mars 2006 har mycket hunnit hända i den politiska debatten.

Det fanns redan ett motstånd mot Fi och feminismen innan dokumentären Könskriget visades, men enligt bland andra Tiina Rosenberg (engagerad i Fi) var det som att det plötsligt blev legitimt att haka på hat-kampanjen mot feministerna. ”Man blandade ihop alla kort och började koka en soppa på att Fi och ’Könskriget’ var samma sak. Och ingen kollade upp sina källor […]” [8]

I etablerad media fick snart Fi:s talespersoner frågor som: ”Tycker du att män är djur?” Fi fick inte längre samma möjlighet att diskutera de frågor som de ville driva. Istället för att debattera frågor som könsmaktsordning, strukturellt våld och diskriminering riktades stor del av samtalet in på huruvida Fi var extremister eller manshatare. Det uppseendeväckande i denna situation är inte att politiska talespersoner utsätts för frågor som egentligen inte har med deras politik att göra, det händer konstant. Intressant är dock det uppdämda behov som fanns, en allmän vilja att sätta dit och få uttrycka ett förakt mot Fi. Filmen Könskriget är förstås inte hela förklaringen till att det blev okej att uttrycka sig föraktfullt och nedlåtande mot Fi, men det råkade bli en av de avgörande händelserna som satte hjulet i rullning.

Det blir tydligt att alla instanser i den mediala sfären – tidningar, tv, radio och internetforum – dras med i och driver en jakt på Fi och dess talespersoner. Till och med Granskningsnämnden hade svårt att se vad som är orimligt och partiskt – det krävdes en överklagan. I artiklar, krönikor och bloggar trappas tonen snabbt upp. Det tycks nästan som att föraktet mot Fi får den styrka som vart forum tillåter; i tidningar är tonen relativt behärskad, i kommentarsfält och bloggar aggressiv, och i brev direkt hotfull.[9]

I stor utsträckning sexualiserades Fi:s politiker inom all typ av media, det blev en utpräglad strategi (om än kanske undermedveten) för att avpolitisera Fi:s närvaro i debatten.[10] Detta är en nog så viktig aspekt av hur drevet mot Fi kunde hållas i rullning, men jag ska nu fokusera på vad det var som gjorde att det från första början fanns ett så stort behov av att omyndigförklara Fi och den feministiska kritiken och varför media ställde upp på detta.

Om man hårdrar frågan om skribenters och tidningars förakt mot Fi och deras samhällsanalys kan man förenklat inta två olika perspektiv: 1. Fi är ett extremistparti som utgör ett hot mot en demokrati och människors lika villkor, och därför är kritiken och förlöjligandet av dem legitim. 2. Fi:s samhällskritik utgör ett hot mot den rådande makten och den rådande samhällsordningen, som i realiteten är orättvis och ojämlik, och därför måste vi analysera maktens strukturer och mekanismer.

Antar vi att perspektiv 1 är det sanna och riktiga, kvarstår ändå frågan varför personangrepp, fokus på utseende och sexualiserande av talespersoner har varit nödvändiga ingredienser för att försvara den rättvisa ordningen i samhället. För det finns gott om exempel på att detta var och är en realitet.[11] Därför sluter jag mig tillsvidare till hypotes 2, vilket innebär att vi måste titta närmare på den mediala makten och dess kultur.

Även om kvinnor och män i dag är jämt presenterade i journalistkåren, är det fortfarande en ojämn fördelning när det kommer till vilka som får yttra sig i nyhetsinslag, nyhetsartiklar, etc. I nyhetsinslag får kvinnor nästan bara en tredjedel av det totala utrymmet. [12]  Det är ett tydligt exempel på att det inte räcker med att ha kvinnlig representation bland journalister, det finns fortfarande en mediekultur som ger den manliga rösten ett större utrymme. Linda Steiner skriver i sin artikel Gender in the newsroom:

Women form no unitary block. Many are unsympathetic to feminism as a movement and are insensitive to historical changes accomplished by feminists. In sum, women recognize that many of their male colleagues are sexist, but they largely adopt journalism’s structures as part of the profession and choose to embrace its reward system.[13]

Steiner menar alltså att det finns djupgående strukturer i journalistkåren och den mediala kulturen – ett belöningssystem – som upprätthåller vissa förhållanden mellan män och kvinnor, manligt och kvinnligt. Därför blir en kritik mot det patriarkala samhället också en kritik mot det mediala etablissemanget.

Journalister är förstås inte bara yrkesutövare, utan även medborgare och privatpersoner. Utan att gå in alltför mycket på identitet och tillhörighet, kan vi konstatera att i princip alla moderna socialpsykologiska teorier visar på att människor (i alla tider och kulturer) har ett behov av att tillhöra och definiera sig i sociala grupper.[14] När man analyserar den fientlighet som finns både inom media och allmänhet mot den organiserade feminismen och Fi, blir det tydligt att de på något sätt hotar en självbild och identitet i det svenska samhället. Maria Wendt menar att det går att förstå som ett hot mot den svenska nationella identiteten:

De organiserade kvinnornas budskap och organisering utmanade den etablerade självbilden av ett Sverige präglat av jämställhet, fredlig harmoni mellan könen och statligt sanktionerad kvinnovänlighet. Genom att lyfta fram män som politisk motpart och som maktfaktor, och genom att organisera sig separat – utanför etablerade partistrukturer, i stor utsträckning utan män – underkände kvinnor det svenska jämställdhetskontraktet. Provokationen i detta blir tydlig i relation till hur just jämställhet mellan könen under de senaste årtiondena allt starkare har kommit att uppfattas som själva essensen i det svenska.[15]

Det blir alltså en konflikt i vårt identitetsskapande. Om svenskheten definieras bland annat genom jämställhet, och någon sedan säger att vi inte är jämställda blir vår identitet hotat: Vad är vi då?

Några år innan Fi bildades hade det gått en trend bland svenska politiker att utropa sig som feminister, nu blev det plötsligt fult, något hotfullt.[16] Feminismen påvisade genom sin analys att en vanlig svensk man kunde ses som en förtryckare, eller åtminstone en del av ett förtryck. Man kritiserade en normalitet, en majoritet. Det innebär att en stor massa anser sig kritiserade för hur man valt och väljer att leva. Här finns en grogrund för ett brett förakt mot feminister.

Jag tror att denna förklaringsmodell också kan säga mycket om behandlingen av en annan utsatt grupp i svensk och västerländsk media (som ofta ställs mot just feminismen, eller kvinnor) nämligen muslimer.

 

 

2. En debattartikel om en kvinna och en muslimsk man

 Den 13 november 2013 publicerar Dagens Nyheter en debattartikel med rubriken Att vägra ta kvinnor i hand måste få konsekvenser.[17] Den tar upp en händelse där en man som sökt en kommunal praktikplats inte velat ta en kvinnlig kontaktperson i hand med hänvisning till sin muslimska tro. Kontaktpersonen vägrade då mannen praktik, vilket ledde till att kvinnan fick en varning från kommunledningen. Artikelförfattarna (en professor i arbetsrätt och två ledamöter i Humanisterna) menar att kommunens handlande var felaktigt och måste rättas till.

Denna debattartikel är intressant av minst tre skäl: 1. Två personer känner sig diskriminerade av varandra; kontaktpersonen på grund av kön, den praktiksökande på grund av sin religion. 2. Artikeln är skriven av tre författare, ingen av dem tillhör någon av de kategorier som ligger till grund för diskriminering i denna situation – det är tre män utan religiös profil. 3. Artikeln får ett stort genomslag. Bemötandet av artikeln är omfattande och känslosamt. Under två dygn är det den mest lästa artikeln på dn.se. Trots att DN modererar kommentarsfältet finns det inom ett dygn ca 150 kommentarer, många av dem mycket upprörda och ibland aggressiva. En läsare skriver (vilket jag menar är representativt för en stor del av kommentarerna):

Bra artikel. Att den man som diskriminerar en kvinna får skadestånd är en stor skandal Kommunen har utan lagändring ensam infört sharialagarna och använder dem för att straffa kvinnor. Det är inte bara ett övergrepp på denna kvinna. Det är ett övergrepp på alla västvärldens kvinnor. Kvinnan bör få skadeståndet istället. Om inte bör både mannen och kommunen straffas för könsdiskriminering. Så okunniga beslutsfattare i kommunerna bör avskedas med en varning för missbruk av skattemedel.[18]

En annan skriver:

Har vi inte kämpat länge för att uppnå den relativa jämlikheten vi ändå har mellan könen i detta land? Ska vi nu snabbt kasta bort de åren för att islam gör inträde i landet? Vilka andra “frikort” finns det för att få bete sig illa? [19]

Även om artikelförfattarna skriver om fallet som ett exempel – där islam kan bytas ut mot vilken annan religion eller trosform som helst – är det onekligen naivt om de inte varit medvetna om att de skulle väcka just den typ av känslor som framkommer i kommentarsfältet. Kanske kan man till och med (utan att vara allt för konspiratorisk) tänka sig att det var just dessa reaktioner de var ute efter.

För att förstå varför denna artikel, om en konflikt mellan en (svensk) kvinna och en (osvensk) muslimsk man, utgör en sådan läsmagnet, måste vi göra en historisk tillbakablick, samt titta på hur islam i dag skildras i svensk media.

 

 

3. Islamofobin i svensk media

Islam har länge setts som Europas fiende. Vi kan bara ta några så enkla exempel som korstågen på 1000-talet, vilka motiverades genom att man skulle frita det heliga landet från muslimerna[20], och rasbiologin som på 1800-talet och tidigt 1900-tal hade allmänt vedertagna teorier om araber och den ”semitiska rasens själsegenskaper”[21]. På 1900-talets mitt kom dock det stora hotet mot väst – Europa och USA – att bli det röda öst; kommunismen i framförallt Östeuropa, Ryssland, Asien och Kuba. ”Hotet” från muslimerna glömdes till stor del bort och relationen till arabvärlden kom istället mest att handla om handel.[22]

Men världspolitiken skulle snart återigen ta en vändning. Mattias Gardell skriver:

Att den islamofobiska idétraditionen skymdes under det kalla kriget innebar inte att den var borta annat än från det centrala politiska blickfältet. Uppslagsverk och läromedel förmedlade som tidigare stereotypa uppfattningar om islam och muslimer [---] När så muren föll 1989 och Sovjetunionen därefter kollapsade stod i mångas ögon den gröna faran redo att fylla tomrummet efter kommunismen som den motbild som gav västvärlden syfte och mening – en ambition som väsentligen förstärktes efter 11 september och under kriget mot terror.[23]

Vi kommer alltså åter till människans behov av identitet. Vad är väst utan öst? Visst finns där reella skillnader i politik, kultur och religion mellan dessa områden, men olikheter räcker inte för att skapa en fiende. Och finns det egentligen någon grund till att ens tala om den muslimska världen som en enhet? Islam är spridd över världens alla kontinenter och där finns stora variationer i tolkning och utövande. I islamofobiska texter sätt ofta likhetstecken mellan muslim och arab, vilket inte alls speglar verkligheten. Endast 20 % av världens muslimer är araber och många araber är kristna eller judar.[24]

Kulturella skillnader finns överallt, de finns vare sig vi vet om dem eller ej, men gränser måste kännas till för att existera. De måste förhandlas, definieras och konstrueras; processer som sker genom kommunikation i nyheter, berättelser, historiska skildringar och debatter. Journalistiken blir därför avgörande då identiteter och gränsdragningar skapas eller omförhandlas. Nyhetsrapporteringen blir inte endast en spegling av en process, utan blir ofta självt en del av processen, en kommunikation mellan olika parter.[25]

Då en stor del av dagens journalistik bygger på en berättarstruktur där konflikt är centralt,[26] kommer också vissa händelser att passa bättre i den mediala formen än andra. Konflikter får utrymme och uppmärksamhet. Enklaste sättet att skapa en nyhet om en aktuell fråga – en skillnad, förändring eller oro – är genom att skildra en konflikt. Den kanske slagkraftigaste konflikten är vi mot dem.[27]

Liksom Könskriget blev en ursäkt, ett alibi, för att ösa förakt över feminismen, blev terrorattackerna den 11 september ett alibi för att utmåla islam och alla muslimer som ett hot mot oss och vårt sätt att leva. Feminismen fanns där innan Roks-skandalen, den var redan då en kritik mot majoritetens sätt att leva (en kritik mot oss) men ännu fanns inte alla ingredienser för att utmåla den som fiende. Men så fort den biten fanns på plats kunde polariseringen börja, konflikten hade fått sin form. Likaså fanns där historiska konflikter mellan öst och väst, kristendom och islam. Men för att åter väcka en konflikt behövs något som aktualiserar den, en nyhet. Attentaten mot World Trade Center den 11 september satte direkt agendan, formen för konflikten mellan väst och islam. En ny motsats hade skapats (eller återskapats), en annan identitet som stod mot vår identitet.

För att illustrera denna utveckling i Sverige ska jag titta på ett annat svenskt parti, nämligen Sverigedemokraterna, SD. Till skillnad från Fi som kritiserade vårt samhälle för dess rådande struktur (hur vi faktiskt lever här och nu) gör SD tvärtom. De säger sig värna om det som vi är och utmålar det andra som ett hot. Vad detta ”andra” är har varierat. Partiet bildades ur en fraktion från BSS (Bevara Sverige Svenskt) och hade på början av 90-talet direkta kopplingar till nynazistiska rörelser.[28] Deras retorik var då inriktad på att utpeka invandringen i allmänhet som ett hot mot den svenska identiteten. Efter omstruktureringar i partiet år 2005 började ett mönster bli tydligt: fler och fler artiklar i partiets interna tidning SD-Kuriren, utpekade islam som det stora hotet.[29] I riksdagsvalet år 2006 överraskade partiet med att få 2,9 % av rösterna, år 2010 fick de 5,7 %.[30] I Hatet mot muslimerna skriver Andreas Malm: ”Övergången har fullbordats. Från juden över den allmänne invandraren till muslimen: så har den nationella rörelsens främste representant omdefinierat sin fiende.”[31]

Men det är inte bara i SD-Kuriren som denna polarisering har skett. Vi kan se den pågått i nästan vilken svensk nyhetskanal som helst. Undersökningar utförda efter terrorattackerna den 11 september 2001, visar att nyhetsrapporteringen gjorde en tydlig uppdelning mellan väst och den muslimska världen, ”där muslimska länder behandlades som en enhet utan särdrag, och muslimer beskrivs som farliga, känslostyrda och obildade” [32]. Denna tydliga uppdelning skapar två poler: vi och dem. Dessa två identiteter kan sedan laddas med olika egenskaper och kvalitéer.[33] Om vi åter igen tittar till socialpsykologisk forskning, kan vi konstatera att experiment påvisat tydliga mönster vad gäller människors benägenhet att definiera sin egen grupp i positiva termer och utomstående i negativa termer.[34] En enda handling från någon som kan sägas tillhöra ”dem” kan tillskrivas hela kategorin, i det här fallet alla muslimer. När denna form (konflikten) väl är satt i nyhetsrapporteringen är den väldigt svår att bryta.[35]

Även om polariseringen mellan ”väst” och ”den muslimska världen” accelererade efter 2001, så fanns redan en tydlig schablon för hur muslimer skildras i media. En kvantitativ undersökning (gällande åren 1991-1995) visar att 85,7 % av alla inslag om islam i svenska tv-nyheter är relaterade till våld.[36] Detta utgjorde förstås en väl förberedd grund för att utmåla islam som vår nya fiende. Vilket alltså SD utnyttjade med stor framgång.

Men även om reaktionerna och motståndet mot SD finns ständigt närvarande i media, blir behandlingen av dem aldrig lika raljerande som den av Fi. En anledning till detta kan vara att majoriteten av de som arbetar som skribenter och reportrar inte tillhör SD:s utpekade fiende. Majoriteten av dagens journalister för en ideologisk kamp mot SD, men kampen handlar väldigt sällan om att försvara sin egen position, eller sitt eget skinn.

 

 

4. Islam, feminism och svenskhet

Låt oss åter titta på debattartikeln ”Att vägra ta kvinnor i hand måste få konsekvenser”. Varför får denna debattartikel så mycket uppmärksamhet och reaktioner? Självklart är det många som kan identifiera sig med personerna artikeln handlar om och känna sig indirekt kränkta. Men främst tror jag att det handlar om en möjlighet att definiera sin egen identitet som positiv, att dra en linje mellan vi och dem – ”vi svenskar” skulle aldrig bete oss på det sättet, vi är ju för rättvisa och jämlikhet.[37] På så vis kan en stor grupp svära sig fria från ansvar till de orättvisor som råder i samhället. Medan det negativa – så som våld, förtryck och irrationalitet – tillskrivs de andra, i det här fallet muslimerna.

En treenighet börjar bli synlig, tre kategorier: Feminister som hotar den ”svenska modellen”, muslimer som hotar ”den svenska identiteten” och förstås den underförstådda kategorin ”svenskar”.[38] Men låt oss inte förväxla kategori med grupp. Dessa kategorier är inga realiteter, det vill säga: de finns inte som fysiskt existerande kluster av människor. Feminister lever och agerar inte som enhet, inte heller muslimer eller ”svenskar”. Dessa kategorier flyter in i varandra. En man kan vara feminist, en feminist kan vara muslim, och alla kan vara svenskar. Men i en journalistisk berättarform som inte ger utrymme för komplexitet, utan istället ständigt gynnar en binär konflikt, finns inte några hybrider eller mellanting. Det är antingen eller.[39]

Konflikten som journalistisk form tillåter sällan fler än två parter åt gången. En artikel berättar vanligtvis antingen om feminismen kontra manssamhället/det svenska samhället, islam kontra kvinnor, eller svenskar kontra islam. Väldigt sällan griper man om alla aspekter på en och samma gång. Därmed föreställer sig läsaren lättare dessa kategorier som just grupper och fasta identiteter: muslimerna finns där ute som en homogen grupp, liksom ”etniska svenskar” och feminister.

Problemet har uppmärksammats inom Peace journalism, en teoribildning som menar att journalistiken alltid har en inverkan på det sammanhang den skildrar.[40] Man menar att media aldrig kan se sig som en objektiv förmedlare av en konflikt, utan ständigt utgör en part som är med att forma den. Genom att försöka undvika klassisk konfliktjournalistik – där nästan uteslutande aggressiva handlingar och olikheter kommuniceras – menar Peace journalism att man kan bidra till en diplomatisk lösning av konflikter. Man menar också att det är väldigt viktigt att inte endast personer med officiell makt (eller personer definierade som aktörer) får plats i rapporteringen, eftersom en sådan nyhetsförmedling upprätthåller strukturer och motverkar en lösning av konflikten.

Ett av de viktigaste och tydligaste initiativen som Peace journalism förespråkar är att ge kvinnor större utrymme i nyhetsrapporteringen. Underrepresentationen av kvinnor i media har förstås haft stora konsekvenser för vår uppfattning av islam. Väldigt sällan får muslimska kvinnor utrymme i rapporteringen som subjekt eller experter.[41] Denna typ av snedvridet berättande möjliggör en bild av islam som en i utpräglat manlig tradition, trots att det förstås finns ungefär lika många kvinnor som är muslimer.[42] Så vart tar egentligen de muslimska kvinnorna vägen i nyhetsflödet? Jo, de finns där som objekt: som misshandlade, tvingade eller räddade.[43]

Skulle lika många muslimska kvinnor som män få utrymme att reflektera, agera och tala i media, skulle med sannolikhet konflikten islam kontra kvinnor blekna och upplösas på grund av sin egen logiska orimlighet. Då skulle vi plötsligt se lika många offer (kvinnor) som förövare (män) bland muslimer. Därmed skulle man inte längre kunna sätta likhetstecken mellan islam och kvinnoförtryck. Vi skulle istället bli tvungna att nyansera bilden, försöka se vad som egentligen ligger bakom särbehandlingen av kvinnor.

Underrepresentation av kvinnor i media leder även till att en ”manlig” tolkning av världen får större inverkan på politik och kultur än en ”kvinnlig” tolkning – likväl inom muslimska kretsar som kristna eller sekulariserade. Med andra ord är västerländsk media medskyldiga till att reproducera en könsmaktsordning även inom muslimska kretsar. Men det är viktigt att komma ihåg att denna könsmaktsordning också råder i Sverige, och har sannolikt gjort så åtminstone några tusen år. Den maktobalansen mellan män och kvinnor är i princip universell. Därför blir det helt enkelt orimligt att hävda att islam är källan till kvinnoförtryck.

Det betyder inte att muslimer eller grupper som bekänner sig till islam inte ska kunna kritiseras för sina handlingar och åsikter. Men då islam är en väldigt spridd religion – med många olika tolkningar och existerande i väldigt skiftande kulturella sammanhang – blir det alldeles för enkelt, dessutom orimligt, att sätta ett likhetstecken mellan islam och kvinnoförtryck. Media borde istället, enligt Peace journalism och dess principer, ge alla parter en röst. Speciellt de berörda kvinnorna.

Ett av väldigt få initiativ till detta i Sverige, skedde 2008 då SVT sände programmet Halal-tv, ett samhällsprogram där tre muslimska kvinnor var programledare. I programmet fick de kommunicera sin självständighet som handlande och tänkande subjekt, och i viss mån även som experter. De tre välutbildade kvinnorna talade om sin syn på islam, samhälle och kultur, samt gjorde intervjuer med kända personer och politiker.

Reaktionerna på programmet var starka. Ett sådant här program behövdes inte, det uppfyllde inte kraven på opartiskhet eller representation; det var fel kvinnor, de hade fel åsikter och var inte ”riktiga journalister”.[44] Istället för att rikta sin kritik till dessa programledare, ställa dem till svars sina åsikter och handlande, behandlades de i stor utsträckning endast som SVT:s marionetter. Med andra ord så pratade man om dem, inte med dem. Niklas Wahllöf skrev i DN:

Jo, tjenare. Det enda som sattes under lupp i “Halal-tv” var det dåliga självförtroende som svenska stormedier brottas med i dag. Man vill beskriva verkligheten, men tror inte att den kan beskrivas genom journalistik, av journalister.[45]

Dilsa Demirbag-sten i Svd:

Det finns många möjligheter för public service att inom ramen för god journalistik lyfta fram mångfalden som präglar den muslimska delen av befolkningen utan att reducera denna grupp till djupt troende, beslöjade, homofobiska nykterister som anser att kvinnor ska vara oskulder fram till äktenskapet och förordar stening vid otrohet.[46]

Marie Söderqvist i Expressen:

Jimmie Åkesson kan bara sitta och räkna hem väljarna under de åtta veckor då programmet pågår. Jag har noterat att den ena programledaren Cherin Awads uttalande om att stening är bra eftersom det följer sharialagarna har tagits tillbaka. Inte nog med att de verkar vara extremister. De vågar inte stå för sina åsikter.[47]

Ett tydligt samband i det som skrevs var att det inte fanns något principiellt fel i att ha muslimska kvinnor som programledare, men att ha just dessa tre kvinnor var inte lämpliga. Väldigt lite kritik riktades direkt mot innehållet i programmet, och i de fall innehållet var huvudföremålet för kritik passade man ändå ofta på att förlöjliga de tre programledarna.[48]

Det verkade nästan som att skribenter och debattörer var tvungna att göra ett snabbt val: förtryckare eller förtryckta. Skulle de passa in den redan etablerade mediebilden, det vill säga islam kontra kvinnor, var de tvungna att kategoriseras som det ena eller det andra. Eftersom dessa tre kvinnor talade om islam i positiva ordalag och inte gömde sin kulturella bakgrund, blev de i mångas ögon förtryckare. Demirbag-sten skrev sin artikel redan innan programmet hade börjat sändas, använde ett uttalande som en av kvinnorna hade gjort flera år tidigare, och definierade sedan alla tre som extrema i sina åsikter. Visst måste dessa programledare, liksom alla andra, kunna kritiseras och underkännas. Men det är slående hur snabbt media försökte definiera dessa kvinnor som extrema i sina åsikter och inkompetenta som journalister.

Så länge man skildrar kvinnoförtryck som något essentiellt för islam, lämnar man inte heller något utrymme för förändring. Man ger då endast två alternativ: 1. du är muslim och kvinnoförtryckare, eller 2. du är inte muslim. Min övertygelse är att med fler muslimska kvinnor i media skulle denna tankemodell snart framstå som synnerligen ohållbar. För i en modell som sätter islam som förklaring till kvinnoförtryck skulle då snart förtryckaren och den förtryckta smälta ihop.[49] Vi skulle tvingas definiera förtryckaren med andra begrepp. Kanske skulle man kunna röra sig närmare en lösning för alla inblandade, det vill säga alla kvinnor oberoende kulturell eller religiös tillhörighet.

Men att ifrågasätta väl invanda begrepp och tankemodeller kräver mycket energi. Socialpsykologisk forskning visar på att det finns en ekonomisk funktion i att ha vissa uppsättningar föreställningar (scheman) som kan appliceras på olika händelser.[50] Ju mindre energi vi behöver använda för att förstå en händelse, ju enklare blir det för oss att ta den till oss. Debattartikeln ”Att vägra ta kvinnor i hand måste få konsekvenser” har en mycket bekant struktur. Det är ingen slump att artikelförfattarna har valt att betona en incident mellan en muslimsk man och en (svensk) kvinna. Dessa personer representerar två i debatten redan väl etablerade kategorier. Problembilden blir på så sätt lätt att ta till sig, den passar så att säga en redan etablerad form för konflikten.

Men vem vinner då på att denna konflikt återskapas gång på gång? Accepterar vi premissen att både kvinnor och muslimer idag är diskriminerade i Sverige, blir det åtminstone ganska tydligt. Islam ställer krav på allmänheten, krav på att få utöva sin religion och inte bli diskriminerade på grund av sin tro. Feminister ställer krav på lika rättigheter, lika lön och en jämställd politik. Båda dessa intressen kräver med andra ord utrymme och makt som i dag majoriteten, eller snarare normaliteten, kontrollerar. Utan att recensera dessa två utmanare i sig, kan vi tänka oss att så länge de ställs mot varandra, kan de som i dag innehar makten luta sig tillbaka och åtnjuta sina privilegier; sitt utrymme, tolkningsföreträde och rätt.


 

Litteratur:

Ahlsén, Pernilla, Åsa Carlman och Ida Svedlund,

Peace Journalism (The Kvinna till Kvinna Foundation: Göteborg, 2013)

Gardell, Mattias

Islamofobi (Leopard förlag: Stockholm, 2011)

Hadenius, Stig, Lennart Weibull, Ingela Wadbring

Massmedier (Ekerlids förlag: Stockholm, 2008)

Hultén, Gunilla

Journalistik och mångfald (Studentlitteratur: Lund, 2009)

Malm, Andreas

Hatet mot muslimerna (Bokförlaget Atlas: Stockholm, 2009)

Steiner, Linda

kapitel: Gender in the newsroom i The Handbook of Journalism studies (Routledge: New York, 2009)

Sveland, Maria

Hatet. En bok om antifeminism (Leopard förlag: Stockholm, 2013)

Wendt, Maria

Politik som spektakel (Atlas akademi: Stockholm, 2012)

 

Nordisk Familjebok (1884)

Nationalencyklopedin: www.ne.se

 

Vetenskapliga artiklar:

Tajfel, Henri,

Social Identity and Intergroup Behaviour, Social Science Information (1974), 13:65- 93

Turner, John C.,

Towards a Cognitive Redefinition of the Social Group, Cahiers de Psychologie Cognitive (1981), 1:93-118

Howard, Judith A.

A Social Cognitive Conception of Social Structure, Social Psychology Quarterly 57:210-227 (1994)

 

Artiklar ur svenska dagstidningar:

Fahlbeck, Reinhold, Christer Sturmark, Bengt Westerberg:

Dagens nyheter, Att vägra ta kvinnor I hand måste få konsekvenser, 2013-11-13

kommentarsfält på: http://www.dn.se/debatt/att-vagra-ta-kvinnor-i-hand-maste-fa-konsekvenser/

Kazmierska, Natalia: Rosa hår och fittfönster – fi vad fult, Expressen, 2005-09-12

Rosenberg, Tiina: Hot mot genusforskningen tvingar mig välja bort Fi, Dagens Nyheter, 2005-10-12

Wahllöf, Niklas: Tv-krönikan: låg nivå., Dagens Nyheter, 2008-11-05.

Croneman, Johan, Självmål av Halal-tv, Dagens Nyheter, 2008-12-20

Dilsa Demirbag-sten, Fel frontfigurer i SVT-program, Svenska Dagbladet, 2008-10-31

Marie Söderqvist, ”Halal-tv” ger sd nya röster, Expressen, 2008-11-12

 

Tv:

Sveriges Television (SVT), Uppdrag Granskning 2013-02-08

SVT, Könskriget, Dokument inifrån, del 1, 2005-05-15; del 2, 2005-05-22

 

Övrigt:

Granskningsnämnden, beslut SB 820/05

Granskningsnämnden, beslut SB 220/06



Fotnoter:

[1] Sveriges Television (SVT), Uppdrag Granskning 2013-02-08

[2] se: Maria Wendt, Politik som spektakel (Atlas akademi: Stockholm, 2012), s.83ff, samt Maria Sveland, Hatet. En bok om antifeminism (Leopard förlag: Stockholm, 2013), s.37ff.

[3] Natalia Kazmierska, Rosa hår och fittfönster – fi vad fult, Expressen, 2005-09-12

[4] Sveland, 2013, se: hotbrevet, s.5

[5] SVT, Könskriget, Dokument inifrån, del 1, 2005-05-15; del 2, 2005-05-22

[6] Granskningsnämnden, beslut SB 820/05

[7] Granskningsnämnden, beslut SB 220/06

[8] Sveland, 2013, s.40

[9] Se exempelvis: Dagens Nyheter, Hot mot genusforskningen tvingar mig välja bort Fi, 2005-10-12

[10] Wendt, 2012, s. 92f

[11] Wendt, 2012, s.86ff

[12] Stig Hadenius, Lennart Weibull, Ingela Wadbring, Massmedier (Ekerlids förlag: Stockholm, 2008), s.307, 310

[13] Linda Steiner, kapitel: Gender in the newsroom i The Handbook of Journalism studies (Routledge: New York, 2009)

[14] se till exempel: Henri Tajfel, ”Social Identity and Intergroup Behaviour.” Social Science Information (1974), 13:65- 93, John C. Turner, ”Towards a Cognitive Redefinition of the Social Group”, Cahiers de Psychologie Cognitive (1981), 1:93-118

[15] Wendt, 2012, s.95

[16] Sveland, 2013, s.12, 34

[17] Dagens nyheter, Att vägra ta kvinnor I hand måste få konsekvenser, 2013-11-13

[18] http://www.dn.se/debatt/att-vagra-ta-kvinnor-i-hand-maste-fa-konsekvenser/, kommentar från: ”Maj-Britt Hagman”, 12:33, 13 november 2013 (namnet behöver förstås inte tillhöra en verklig person)

[19] Ibid., kommentar från: ”Rankel”, 08:13, 14 november 2013

[20] korståg. Nationalencyklopedin, hämtad 2013-11-22, http://www.ne.se/lang/korståg

[21] Nordisk Familjebok (1884), s.831-837; Mattias Gardell, Islamofobi (Leopard förlag: Stockholm, 2011), s.60f

[22] petroleumindustri. Nationalencyklopedin, hämtad 2013-11-24, http://www.ne.se/petroleumindustri

[23] Gardell, 2011, s.66

[24] Ibid., s.16 ”Trots att araber endast utgör 20 procent av världens muslimer och att drygt 62 procent av världens muslimer bor i Asien, öster om Irak, och trots att många araber är kristna eller judar (Mizrahim) sätts ofta likhetstecken mellan muslimer och araber i antimuslimska texter, filmer och karikatyrer. Arabiska är ett semitiskt språk och betydande islamofobiska föreställningar om hur muslimer är går tillbaka på koloniala och rasvetenskapliga utsagor om den ’semitiska rasens’ inneboende egenskaper.”

[25] Pernilla Ahlsén, Åsa Carlman och Ida Svedlund, Peace Journalism (The Kvinna till Kvinna Foundation: Göteborg, 2013), s.8f

[26] Ibid., s.9f

[27] Ibid., s.12

[28] Andreas Malm, Hatet mot muslimerna (Bokförlaget Atlas: Stockholm, 2009), s.76f

[29] Ibild., s.78ff

[30] sverigedemokraterna. Nationalencyklopedin, hämtad 2013-11-22, http://www.ne.se/lang/sverigedemokraterna.

[31] Malm, 2009, s.79f, Min reflektion: Mönstret är tydligt. Det är inte fienden som frammanar partier som SD, det är SD som behöver en fiende för att göra sig själva meningsfulla. Samma sak gäller förstås diskursen: känslan av nationell identitet behöver en motpol (fiende) för att existera. Vi är inte jämställda om andra inte är mindre jämställda. Vi är inte rationella om inte det irrationella existerar.

[32] Ibid., s.86

[33] Tajfel, 1974, Turner, 1981

[34] Individer definieras ofta genom sin grupptillhörighet, denna regel gäller så väl utanför som inom journalistiken. Forskare inom socialpsykologi har kunnat påvisa att individer har en stark tendens att definiera den egna gruppen i positiva termer, medan utomstående ofta definieras i negativa termer. Detta mönster blir tydligt även då gruppen är definierad på rent slumpmässiga kriterier. (Tajfel, 1974, s.85-89) Psykologen och forskaren John C. Turner drar från sina experiment slutsatsen att: ”Ingroups may discriminate or compete against outgroups not because there is any realistic conflict of group interests but simply to differentiate themselves and maintain a positive social identity for their members.” (Turner, 1981, s.111)

[35] se: Peace Journalism (Kvinna till Kvinna), 2013, s.9,

[36] Gunilla Hultén, Journalistik och mångfald (Studentlitteratur: Lund, 2009), s.85, undersökta nyhetsprogram var: Aktuellt (TV1), Rapport (TV2) och Nyheterna (TV4)

[37] se: Andreas Wimmer, National Exclusion and Ethnic conflict (Cambridge University Press: Cambridge, 2004), s.33

[38] Den senare kategorin är mycket svårtolkad. Den får aldrig en tydlig definition, just eftersom det inte finns någon konsensus. Det är i mycket just förhandlandet om den svenska identiteten som det handlar om. Vissa skulle säga att alla med svenskt medborgarskap är svenskar, andra (till exempel SD) anser att man måste uppfylla vissa andra kriterier inom exempelvis språk, kultur, religion etc.

[39] Peace Journalism (Kvinna till Kvinna), 2013, s.12

[40] Ibid.

[41] Ibid., s.4, 16 – Visar på den totala underrepresentationen av kvinnor som subjekt (24 %) eller expert (20 %). Utan att ha statistiskt underlag, så befarar jag ändå att representationen av muslimska kvinnor i relation till muslimska män är ännu mer snedfördelad.

[42] se: Malm, 2008, s.219

[43] se till exempel: Peace Journalism (Kvinna till Kvinna), 2013, s.20

[44] Hultén, s.89ff

[45] Dagens Nyheter, Tv-krönikan: låg nivå., 2008-11-05. (Varför de inte kan anses vara journalister är högst oklart. Det finns inga formella krav för att kalla någon för journalist, förutom att denna gör journalistik.)

[46] Dilsa Demirbag-sten, Fel frontfigurer i SVT-program, Svenska Dagbladet, 2008-10-31

[47] Marie Söderqvist, ”Halal-tv” ger sd nya röster, Expressen, 2008-11-12

[48] Till exempel skrev Johan Croneman i DN: ” Ett riktigt fint självmål bjöds vi på i veckans avsnitt från uppmärksammade ”Halal-tv”, som skulle undersöka förhållandet mellan idrott och religion. Jag tycker att programledare får ha på sig vad de vill, hälsa hur de vill, prata hur de vill – problemet med ”Halal-tv” är ju inte ytan utan innehållet. Mer knatte-tv än så här blir det inte. Mellan två intervjuer satt de tre tjejerna i en bil och gissade vilka idrotter som är okej med islam, och vilka som inte är det. Det hade väl inte varit så svårt att redovisa för? Hur okej är det med en religion som förbjuder ett visst kön att utöva en viss sport?”, Dagens Nyheter, Självmål av Halal-tv, 2008-12-20

[49] Peace Journalism (Kvinna till Kvinna), Peace Journalism påpekar värdet av att kvinnor får röst i konfliktsituationer, att de inte endast skildras som objekt och offer. Se s. 3-5, 10ff

[50] Judith A. Howard “A Social Cognitive Conception of Social Structure.” Social Psychology Quarterly 57:210-227 (1994), s.219

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>